Aktieportföljen likviderad

I måndags likviderade jag i princip hela min aktieportfölj. Det som man enligt teorin inte ska göra. Istället förespråkas det att man ska sitta still i båten och spara regelbundet. Att det går inte att tajma marknaden. Jag håller med om detta om det rör sig om en mindre korrektion likt den vi såg under Q4 2018, där främst amerikanska techaktier gick dåligt.

Trots att coronaviruset drabbade Kina redan i januari tuffade börsen vidare uppåt som om inget hade hänt. Det kändes som att detta endast var en lokal företeelse och som inte skulle drabba resten av världen. Prata om att en viss förnekelse såddes hos de flesta redan här. Personligen toppade aktieportföljen värdemässigt den 23 februari med en uppgång på 12,58% för 2020.



Sedan började karatänerna av städer komma och själv kändes det märkligt. Det här var något nytt och tankar om att det kanske kunde vara starten på en börskrasch formades hos mig. Men samtidigt vill man ju inte sälja av för att sedan inse att det inte var så farligt. Det var ju fortfarande bara Kina som drabbats.

Efter någon vecka började fall dyka upp i Italien och strax därefter i Iran. Nu kändes det som att detta är inte någon kort korrigering utan att detta kan utvecklas till en pandemi. Mot bakgrund av att börsen var högt värderad, drivet av obefintliga räntor, skulle detta kunna vara gnistan som triggar ett fall. Då hade OMX30 gått ned strax över 9% och stängde på 1704 den 4 mars. Men fortfarande låg jag plus för året och "dividends don't lie" utan de kommer ju. 2019 var ett kanonår!

Ej genomtänkt riskhantering

Men för att inte äventyra allt tog jag beslutet att lägga om i princip 96% av mina fonder i tjänstepensionen till räntefonder. De sista 4%-en ligger i SPP och Skandia och de brydde jag mig inte om att flytta. Lite risk vill man ju ta. Den fond som jag valde var Spiltan Högräntefond, eftersom dess tillväxt åtminstone skulle täcka inflationen medan man väntade på att det hela skulle blåsa över.

När det gällde aktieportföljen sålde jag samtidigt av 25% av mina investmentbolag och blev på så sätt av med belåningen. Sedan tog hem vinsten i mina case, Sinch och Evolution Gaming. Dessa åtgärder fick räcka och nu kunde man sitta lugnt i båten. Sett till sin helhet, dvs pension och aktieportfölj låg jag nu nästan 50% i marknaden och 50% i ränta av det som jag själv kan placera. Ganska konservativt i mitt eget tycke.

Några dagar senare, den 8 mars sattes hela Lombardiet i karantän och nu var det inte snack om någon liten korrektion. Min åtgärd var att jag dagen efter bytte från Spiltan Högräntefond till Länsförsäkringar Korträntefond då jag inte ville ha exponering mot företagsobligationer. Risken kändes för hög. Att man nästan två veckor senare insett att även korträntefonder innehåller en stor del företagsobligationer är en annan sak och det skriver jag om i inlägget Fondbolagens räntefonder innebar en dold likviditetsrisk.

Tiden efter 9 mars är som man säger historia och hela länder sätts i karantän, gränser stängs, centralbanker och regeringar trycker pengar, utdelningar ställs in, människor slutar vara ute i städer, småföretagare börjar gå i konkurs, osv.  Under denna tid har jag passat på att småköpa aktier i Sinch, Evolution Gaming och amerikanska techbolag. Lite här och där, i tack med att kursen fått stryk. Samtidigt har det funnits en gnagande känsla i mig att vi nog inte kommer att vända runt 20-25% ned. Varför skulle denna kris vara mildare än 1987, 2000 och 2008? Snarare kändes den ännu värre.

Likvidering startad

I fredags sålde jag av hela innehavet i Resurs Holding efter att storbanker börjat skjuta på sin årsstämma och funderar på att slopa utdelningar. Sedan kändes det konstigt att inte den nye CFO:n och den nya, ännu ej tillträdda, CEO:n inte passat på att köpa aktier när kursen rasat. Nu om någon gång borde de visa conviction.

I måndags bestämde jag mig för att kliv ut i princip helt och hållet. Det enda som jag har kvar är enskilda aktier i investmentbolag och amerikanska stora techbolag samt innehavet i Europris som är intakt. Att jag behåller Europris är för att, trots att de har gått ned, flaggat för att de säljer som aldrig förr och jag räknar med att de studsar upp när Q1:an släppps.

När börsen stängde i måndags låg jag minus 13,8% sedan årsskiften, men sett från 23 februari är fallet 23,5%. I tisdags steg börsen över 7% och USA hade sin största stigning sedan 1933. Sedan i måndags ser aktieportföljen ut enligt följande

Aktieportföljen per 2020-03-23

Jämfört från årskiftet är OMXSPI -26,28% (i tisdags), Dow Jones 34,85% (i måndags) och Nasdaq -23,54% (i måndags). Genom att göra omallokeringarna sedan fjärde mars och fram tills nu har jag "räddat" minst 10 procentenheter av aktieportföljen.

Mina misstag

Egentligen borde jag vara nöjd, men jag är innerst inne väldigt irriterad på mig själv och mitt irrationella beteende, som ledde till en massa onödiga misstag. Nedan listar jag de misstag som jag tycker att jag gjort under denna månad. Nu kan man alltid säga att det är lätt att säga vad som gick fel med facit i hand. Visst är det så, men i detta fall var tecknen tydligen och knappast svårtolkade.

1) Bevara kapitalet

Det största misstaget var att jag inte behandlade aktieportföljen på samma sätt som tjänstepensionen. Istället såg jag dessa som en helhet och genom att lägga ena delen i räntefonder tyckte jag att jag varit konservativ. Det jag missat är att tjänstepensionen är låst minst 7 år till. Alltså är det lika viktigt att se till att aktieportföljens värde också är bevarat. Ännu mer eftersom jag valt att äga min tid och uppnått FIRE. Mina förutsättningar är inte de samma som för någon som har 30-40 år kvar till pensionen och jobbar. Viktigt att investera baserat på vart i livet man befinner sig.

2) Att hålla fast vid en strategi

De innehav som jag förlorat mest på har varit mina preffar/D-aktier i fastighetsbolag och Resurs Holding. Anledningen till att jag satt kvar i dem så länge var för att de var de som betalade den utdelningen som jag behöver till omkostnaderna. Här blev det en tankevurpa i och med att jag intalade mig själv att det spelar ingen roll vad värdet är, jag ska ju alltid ha kvar dessa och det är utdelningen som jag vill åt. Det kostade mig mellan 5-6 års utdelningar.

3) När förutsättningarna ändras, måste man som investerare också ändra.

Det saknades inte tecken på att denna gång är det inte någon korrektion som vi bevittnar utan det är en börskrasch på gång. Att man stänger gränser och sätter länder i karantän har jag aldrig varit med om och det är väl något som görs när det är krig. Att sitta still i båten och fylla på lite grann är en klen tröst om man tappar 40-50% av värdet. Exempelvis hade jag hellre sålt av i IT-kraschen 2000 efter 15% ned än att suttit med hela vägen ned. Därför måste man lyfta blicken och använda sig av lite makro.

4) Asset allocation

Att inte jobba med asset allocation är ingen bra strategi visade det sig. Det är något som man hela tiden måste ta i beaktande. Buy 'n' hold och utdelningsinvestering kräver fortfarande att man jobbar med asset allocation, eftersom bolagens förutsättningar ändras över tid.

5) Att inte ha formulerat en exit plan.

När det börjar svaja och blir större kursfall kommer investmentbolag drabbas hårdare. Dels går värdet på innehaven ned och dels så ökar substansrabatten. Trots att jag visste det sålde jag inte av hela investmentbolagsportföljen. Jag tyckte att det vara fina bolag som jag vill äga för alltid. Wallenbergarna och Lundberg har jag inte sålt, så varför skulle jag? Det gäller att inte glömma att de äger bolagen av andra skäl än vad jag som småsparare äger dem för. Att jag heller inte sålt av Latour eller Bure när de handlades till en premie på över 20% var också misstag. Blir bolag för dyra, måste man komma ihåg att sälja och investera i bolag som har blivit undervärderade.

6) För mycket fokus på utdelning

Även om jag skalat bort high-yield bolagen under 2018/2019 så var siktet på att få en viss nivå på utdelningen för stor. Det har gjort att jag inte fokuserat på totalavkastningen, eftersom jag inte velat sälja av och årligen ta ut den utdelning som jag behöver för att leva på. Jag gillar fortfarande utdelningsbolag, men utdelning i sig får inte väga tyngre än totalavkastningen.

Slutsats

Visserligen är det bra att lära sig av sina misstag tidigt och på så sätt får jag väl skatta mig lycklig. Sedan är det klart tufft att ha sålt av i princip hela aktieportföljen dagen innan den bästa börsdagen sedan 2012 i Sverige och 1933 i USA.

Men hade jag suttit kvar och inte gjort något alls sedan årskiftet hade jag nog legat på minus över 20%. OMXSPI stängde på -24,54% i tisdags. Att den stängde på -26,28% i måndags är knappast någon tröst. Genom att agera och till slut få ändan ur är jag som sagt bara ned -13,8% sedan årsskiftet.

Men det intressanta är nu hur psyket påverkas. Jag kan villigt erkänna att känslor vill ta över det rationella. I sak har inget förändrats i världen. EU och USA har inte nått toppen på pandemi, samtidigt som enorma räddningspaket trycks ut och mängder av människor förlorar jobben. Att tro att de är över och att vi sett botten är det inte mycket som talar för. Nu senast sitter hela Indien i karantän i tre veckor till.

Visst, jag kommer säkert missa botten, men bolagens Q2:or kommer knappast bli någon rolig läsning och varför stressa in i denna marknad? Hellre då stå vid sidlinjen och vänta tills dammet lagt sig och sedan kliva in. Jag är helt övertygad om att det kommer att uppstå fina köptillfällen. Som Warren Buffett säger:

"The trick in investing is just to sit there and watch pitch after pitch go by and wait for the one right in your sweet spot."