EQT, undantagens mästare

EQT har varit i hetluften den senaste tiden efter att man gjort undantag från lock-up reglerna (som säger när ledande befattningshavare får sälja aktier) och inte ansetts sig behöva flagga detta till marknaden. Ända sedan EQT noterades i september 2019 har jag varit avvaktande till den aktien. Istället har det fått räcka med att få exponering mot bolaget via det innehav som Investor har. Sett i backspegeln har det avvaktandet helt klart varit kostsamt, då aktien stigit cirka 5 gånger introduktionskursen. 

Anledningen till att jag avstod att investera i bolaget var för att jag fann det som att villkoren var för generöst vinklade till fördel för ledningen i EQT. Mycket av vinsten som skapas skulle helt enkelt hamna i ledande befattningshavares fickor. Det uppfattades av IPO-prospektet som att man kanske inte satte aktieägarna i första rummet utan sig själva. 

Fram tills början av september verkade det inte stämma med tanke på aktiekursens fantastiska utvecklingen. Sedan, den 7 september kom det fram att cirka 60 större delägare, därav ledande befattningshavare, sålt aktier tvärtemot vad lock-up reglerna från börsintroduktionen sagt under augusti. 

Man hade helt enkelt gjort ett undantag!

Denna ändring möjliggjorde en försäljning på cirka 23-25 miljarder kronor.  Förklaring var att detta var något bra för samtliga aktieägare, då likviditeten i aktien ökar. I samma veva har man också förlängt lock-up perioderna. 

Frågan är vad är detta värt för aktieägarna. Kan man ändra reglerna en gång och gynna vissa, vad är det som säger att det inte kommer att ske igen? 

Som grädde på moset hade man inte heller rapporterat denna försäljning till myndigheterna då man inte ansåg att man behövde det trots att insynspersoner sålt. 

Som gammal revisor fick jag lära mig att verka efter devisen "independence in fact and independence in appearance". Det kanske visar sig efter finansinspektions utredning att EQT inte handlat fel, men sett ur ett anseendeperspektiv skulle jag säga att deras anseende är skadat.

Man tycker ju att de skulle ha lärt sig läxan, men icke! 

I dag kan man läsa i Dagens industri att EQTs VD Christian Sinding har ett ägarintresse i ett norskt nystartat företag, Sandwater, som ska ägna sig åt venture investments. Det vill säga investeringar i bolag som befinner sig i tidig fas, precis som EQT Ventures. 

Men ändå ser han och EQT inte någon intressekonflikt här. Anledningen är att enligt EQT utgör detta en privat investering via Sindings family-office-företag Baggins AS och han har ingen aktiv roll i Sandwater. I övrigt vill de inte uttala sig mera.

För att förtydliga det hela, vilket i för sig gör det lite skrattretande, ssäger EQTs kommunikationschef i intervjun att EQT "har tydliga ramverk och förankringsprocesser som säkerställer att eventuella investeringar som görs utanför EQT inte konkurrerar med vår verksamhet". 

Här får jag lite samma vibbar som när Swedbank skulle bortförklara sig att banken visst inte haft något med någon penningtvätt i Baltikum att göra. Strax innan det hela blev ohållbart. 

Själv fortsätter jag mig att hålla mig ifrån att investera i EQT direkt.